BLOGG & ANTECKNINGAR FRÅN FÄLTET

2019

Fotograf: Axelsson Linda, Marinmuseum (http://www.digitaltmuseum.se) Fotograf: Axelsson Linda, Marinmuseum (http://www.digitaltmuseum.se)

Vår innästling mot objektet vi ska förstöra börjar med sexton timmar kajakpaddling. Femtiofem minuters paddling och fem minuters kopplad vila. Var fjärde timme upp på land en halvtimme för mat och stretching. Vi når marschmålet med kajakerna - redan trött. Den taktiska fotmarschen vi nu ska påbörja kommer vara mellan tjugotvå och trettiosex timmar beroende på patrullens orienteringsförmåga och moder naturs obarmhärtighet. Min jägargrupp närmar sig vägen efter en tung taktisk marsch i väglös terräng och jag frågar gruppens point-man*

Hur långt är det kvar?
Sjuttonhundra meter till vägen!
Fy fan!


Det är kolsvart ute och sikten består av grönt flimmer genom bildförstärkaren vars bäranordning stryper mig. Terrängen är totalt överbevuxen och granarna står så nära varandra att deras taggiga barrverk går ihop till en enda röra. Vi prövar att ta av oss ryggsäckarna och rulla den framför oss under barrverken men det är otroligt energikrävande och ännu långsammare än att stånga sig fram genom granarna. Någon testar att krypandes dra ryggsäcken bakom sig utan postitivt resultat. Efter en timmes slit frågar jag igen:

Nudå, hur långt är det till vägjäveln?
Fortfarande sjuttonhundra meter! 
Här var jag nära att bryta ihop och kommenderar rast och vila. Vi måste invänta ljuset. 


Först när solen går upp en knapp timme senare kan vi se några djurstigar bara några meter från den överbevuxna terräng vi precis suttit fast i flera timmar med våra femtiofem kilos ryggsäckar. Vi har förlorat tid och mycket energi på en övning som bara är inne på sitt andra dygn och vi har minst en vecka kvar till ENDEX (slutet).  Vi kommer fram efter tjugotvå timmars taktisk marsch. Det har gått bra förutom bräsket och en sammanstöt med en hundpatrull från Flygvapnets flygbassäkerhetspatruller - vi dumpade ryggsäckarna och anföll (såklart!) genom att dela upp gruppen i två omgångar och göra omfattning vänster och ta dem i sidan. Vi fick upp adrenalinet lite men de drog sig ur stridskontakten snyggt. Det kändes som vi vunnit striden men förlorat slaget då de hade röjt oss. De hade lyckats med sitt jobb att hitta en jägarpatrull och vi hade misslyckats med att innästla oupptäckt. Hade vi inte fastnat i bräsket hade vi kunnat nyttja mörket bättre. Det var dagsljus när det plötsligt smällde. 

Sista patrull kommer in efter trettiosex timmar en av deras gruppmedlemmar har skadat sig och tvingats bryta, de har orienterat fel och hamnat i något bräske!? Det är just nu inte särskilt tufft att vara Kustjägare. Patrullen som kommer in sist slipper momentet att gräva värn som sen ska fyllas igen, en idiotisk uppgift. Good for them tänker jag men de ser ut som zombies.   

Varför startar man ett företag som sysslar med detta? för att jag kan är det korta svaret samt samt att jag antog att det fanns andra galningar som gillar det lika mycket som jag. Och för att jag lärde mig så mycket på det, som andra också borde få chans att lära sig.  
//
Dennis Hultgren, grundare
Kustjägarna 2000-2002
Underrättelseofficer 2002-2010


*befattning i de gamla kustjägargrupperna som var gruppens navigatör/orienterare/ känselspröt/ längst fram/ först in person, AK5 med granattillsats och befattningsutbildning i orientering, framförallt mörkerorientering. En otrolig avlastning för gruppchefen som ofta annars (i armén) får sköta orienteringen själv. 

Ps. Bilderna är från en annan övning men samma utbildningsår och plats. 

Fotograf: Axelsson Linda, Marinmuseum (http://www.digitaltmuseum.se)
Fotograf: Axelsson Linda, Marinmuseum (http://www.digitaltmuseum.se)
Läs hela inlägget »